Maj kommer inte med fyrverkerier.
Det är inte högljutt som december, eller fullt av deklarationer som januari. Det är mjukare än så—som en hand som vilar på din axel, som ett långt utandning efter en säsong som krävde för mycket av dig.
Det är något med maj som får dig att känna igen.
Att komma tillbaka till din hud.
Att märka vad som har vuxit tyst, även när du inte tittade.
Och så i maj ville jag skriva ett brev.
Inte till någon särskild – utan till de tre kvinnor som har format rytmen i mitt hjärta mer än någon annan.
Min mamma.
Min dotter.
Mig själv.
Till min mamma:
Jag ser dig nu.
När jag var yngre förstod jag inte din tystnad.
Du gjorde aldrig en scen. Du höjde aldrig rösten.
Du rörde dig genom livet som någon som lärt sig att bära världens tyngd med både elegans och muskelminne.
Och jag misstag det för avstånd.
Men nu—år senare—förstår jag: du var inte tyst för att du inte hade något att säga.
Du var tyst för att du lyssnade.
För att du överlevde.
För att du gav det som ingen någonsin tänkt ge dig först: utrymme.
Jag tänker på dig nu varje gång jag går igenom en svår dag med lugna händer.
När jag lämnar något osagt för att frid är viktigare än att bevisa en poäng.
Och jag tänker på dig när jag bär den här ringen.
Den med den gröna stenen som lyser som en hemlighet.
Det påminner mig om dig – inte för att det är pråligt, utan för att det är stadigt.
Du var den första skog jag någonsin kände.
Det första mjuka stället jag någonsin lutade mig mot.
Den första personen som fick stillhet att kännas trygg.
Till min dotter:
Ta din tid.
Världen kommer att säga åt dig att blomma.
Att vara ljus, snabb och obestridlig.
Att producera, att posta, att vara stolt över hur upptagen du är.
Men här är sanningen jag önskar att jag hade lärt mig tidigare:
Du får rota först.
Du får ta din tid.
Att lista ut det långsamt.
Att ändra dig.
Att vila när din själ säger stopp.
Du är inte skyldig någon din ständiga blomstring.
Jag hoppas att när du känner dig vilse, letar du efter grönt.
Gå bland träden.
Känn på något som är levande.
Låt vinden berätta det som ingen människa någonsin kunde:
Du är en del av något uråldrigt. Och att bli tar tid.
När jag bär min smaragd-ring tänker jag på att ge den till dig en dag.
Inte för att det är vackert—utan för att det vet något.
Det vet hur man väntar.
Det vet hur man växer utan att skryta.
Den vet hur man bär ljus utan att kräva uppmärksamhet.
Precis som du kommer att göra.
Till mig själv:
Du gör det bättre än du tror.
Jag säger inte det tillräckligt ofta.
Du har burit så mycket. Och ändå – här är du.
Reser mig. Försöker igen. Lär mig att vila utan skuld.
Du är inte efter.
Du är inte sen till ditt eget liv.
Du är inte osynlig, även om ingen applåderar.
Du är här.
Och du lär dig hur du kan tillhöra dig själv i en värld som ständigt ber dig att prestera.
Denna maj hoppas jag att du stannar upp.
Inte att återställa eller fixa eller uppnå—
men för att hedra den version av dig som helt enkelt tog sig igenom.
Jag hoppas att du låter mjukheten vinna.
Jag hoppas att du bär något som känns som en hand på ditt hjärta.
Jag hoppas att du kommer ihåg att grönt inte alltid betyder kör—
Ibland betyder det stanna.
Stanna kvar med dig själv. Stanna kvar i ögonblicket. Stanna kvar i tystnaden.
Det är också framsteg.
sista tanke
Presenter som känns som maj är inte högljudda.
De glittrar inte för att imponera eller skrika för att synas.
De dröjer sig kvar.
De påminner oss om var vi kommer ifrån.
Av vilka vi har lärt oss från.
Av vilka vi fortfarande håller på att bli.
Så oavsett om du firar din mamma, din dotter eller bara den del av dig själv som fortfarande läker—
Må denna säsong ge dig en gåva som känns som grönt.
Som tillväxt.
Som nåd.
Och må du alltid minnas:
Du är värd mjukhet.
Av långsamhet.
Av något som känns, djupt och tyst, som du.