Ett brev jag aldrig planerade att skriva, men kanske alltid behövde.
Jag menade aldrig att namnge det. Det bara... fortsatte att dyka upp.
<p>Först var det litet. En kvinna skulle gå in i studion, prova ett plagg, och hela hennes hållning skulle förändras. Inte dramatiskt—bara en mjuk förskjutning. Hennes axlar skulle sjunka lite, hon skulle andas lite djupare. Ibland skulle hon säga, ”Jag vet inte varför, men det här känns som vad jag behöver just nu.”</p>
Jag brukade tro att den typen av ögonblick bara var en slump. En bra matchning. God smak.
Men det fortsatte att hända. Inte bara med klienter, utan också med vänner. Med mig själv.
Och så började jag titta noggrannare. Inte bara vad kvinnor valde, utan också när.
Och hur de valen nästan alltid speglade vad som pågick inuti – oavsett om de var medvetna om det eller inte.
Smycken har för mig aldrig handlat om att komplettera en outfit.
Det har aldrig handlat om perfektion. Eller polering. Jag vet att det låter konstigt att säga som någon som har arbetat med ädelstenar större delen av sitt vuxna liv. Men det jag älskar med smycken har aldrig handlat om glansen. Det handlar om känslan. Den dragning du får mot ett visst smycke som inte alls är logisk, men som på något sätt säger: det här är det rätta idag.
Det finns morgnar när jag sträcker mig efter något starkt, silverfärgat, med skarpa linjer – när jag behöver känna mig klar, beslutsam, fokuserad. Det finns andra morgnar när allt jag vill ha är mjukhet. Något som påminner mig om att jag inte behöver vara skarp. Jag kan bara… vara.
Och så finns det dagar när jag dras till något oväntat. Ljust, djärvt, kanske till och med lite kaotiskt. Inte för att jag känner så—utan för att jag vill. Som en viskning från mitt framtida jag som säger, "Nu kör vi. Du är redo."
Det var då jag började kalla det för "energifelter". Inte i en andlig mening. Mer i en mänsklig. Emotionella landskap vi vandrar igenom. Ibland medvetet, ibland inte.
Vissa dagar är jag i ett fält som känns öppet och intuitivt.
Min telefon ligger med skärmen nedåt. Mina rörelser blir långsammare. Mina tankar mjuknar i kanterna. Jag säger mindre, men känner mer. Det är de dagarna jag rör mig genom det jag kallar mitt mystiska rum. När jag vet att jag behöver sluta lyssna på det yttre bruset och vända mig inåt.
Andra dagar längtar jag efter klarhet – inte bara i tanken, utan i samtalet. Jag talar långsammare, men mer direkt. Jag väljer mina ord, och mina smycken, noggrant. Något jordnära. Något svalt vid beröring. Det är mitt lugna, havsliknande tillstånd. Jag behöver inte uppmärksamhet – jag behöver kontakt.
Sedan finns det de sällsynta morgnarna när något har förändrats inom mig över natten. Jag vet inte alltid vad. Jag bara känner mig... klar. Ren. Vaken. Det är ljusa dagar. Dagar av insikt. Dagar när jag är redo att skriva, röra på mig, dyka upp.
Självklart är inte varje dag så klar.
Vissa dagar är jag trött. Inte sömnig trött – själsligt trött. Jag är långsammare. Jag vill känna mig hel, men jag vet att jag inte är där än. Det är då jag lutar mig mot något som ger mig fotfäste. Något som påminner mig om att det är okej att vara på väg. Det är den delen av mig som jag tänker på som skogen. Rotad. Helande. Fortfarande växande, även när det inte syns.
Och sedan finns det elddagar. Du vet vilka. När något brinner inom dig och du inte längre frågar om lov. Jag sträcker mig inte efter elden – den sträcker sig efter mig. Och när den gör det, låter jag den leda.
Inte all styrka är eld, dock. Ibland är det en storm. Centrerad. Tät. Oförbehållsamt stilla. Det finns en del av mig som kommer fram i de stunderna – den delen som vet vad hon står för och inte behöver bevisa det. När jag bär tyngre smycken, djupa färger, solida stenar… det är hon. Det är jag i min storm.
Och på dagar när världen känns lite för mycket, finner jag mig själv vilja känna värme. Kärleksfull, ja—men inte på låtsas. Mer som mjuk rustning. Något som låter mig känna djupt, och visa det försiktigt. Något nära hjärtat. Då vet jag att jag rör mig genom kärlek. Inte den där hjärtan-och-rosor-typen. Den typen som gör dig modig nog att vara öppen.
Det finns också tillfällen när jag behöver dra mig tillbaka. Skydda. Dra mig undan. Inte för att jag gömmer mig, utan för att jag vårdar något som bara jag kan se. Det är inte svaghet. Det är skugga. Och det är heligt.
Dessa fält är inget jag har hittat på.
De är bara något jag äntligen hade orden att namnge.
Och när jag väl gjorde det förändrades allt—hur jag designade, hur jag valde vad jag skulle ha på mig, hur jag stödde kvinnorna som kom till Serene Western och letade efter något de inte kunde förklara.
Vi märker inte våra produkter efter energifält, eftersom vi inte tror att dina känslor hör hemma i fack.
Men varje stycke vi skapar rymmer ett utrymme. En stämning. En tyst resonans.
Eftersom smycken, för mig, är en av de mest ärliga formerna av uttryck vi har.
Den lever på kroppen. Den skriker inte. Den ber inte om bekräftelse.
Men det säger det som behöver sägas—om du lyssnar.
Jag tror inte på idén om att "klä sig för den man vill vara."
Jag tror på att klä sig för den man är, just nu.
Och låta det uttrycket vägleda dig framåt.
Vissa dagar betyder det eld. Vissa dagar betyder det kärlek.
Vissa dagar betyder det ingenting glittrande alls.
Poängen är inte att få det "rätt."
Det är för att känna igen var du är.
Och sedan—kanske—sträcka sig efter något som hjälper dig att minnas…
du är inte ensam i det.
Inte varje kvinna kommer att använda de ord jag gör.
Men varje kvinna, tror jag, känner det.
Oavsett om hon kallar det sitt energifält eller inte.
Så idag frågar jag mig själv – och kanske frågar du dig själv också:
Vilket fält går jag i just nu?
Och vad vill jag att världen ska känna—innan jag säger ett ord?
—
Från en kvinna till en annan,
vem som har burit var och en av dessa känslor på sin hud.
